Upplevelser

Lugnet i en tältplats

29072018-_DSC0165aI förrgår bestämde Emil och jag oss för att packa sovsäckar, tält samt nödvändigheter och slå läger vid en strand. Sagt och gjort, men eftersom det var första gången vi skulle tälta med båda ungarna (båda under fyra år), bestämde vi oss för att göra det enkelt. Det kan man ju göra ändå såklart, ibland behöver man inte krångla till det så himla mycket. Bättre att det blir av.
Vi valde iallafall en fin vik nära svärföräldrarna. Vi kom fram ganska sent, men det är just det, när man kommer ut i naturen spelar liksom klockan inte så stor roll längre. Klockan var kvällsbadsdags tills solen gick ned. Det finns få saker jag njuter så mycket av, jösses vilket lugn som sprider sig i min kropp. Ungarna var helt överlyckliga fram tills de tillslut lyckades somna, typ skrattandes, alldeles för perfekt sent.
Ungarna sov som stockar hela natten, men rörde sig en hel del så både Emil och jag vaknade lite då och då. Men vad gör det när man bara rullar ur kläderna ner i vattnet från tältet på morgonen?
Och vad gör det när svärföräldrarna kommer med lyxfrukost de dukar upp där vid strandkanten. Jösses. Gör det bara säger jag. Livskvalitét om något enligt mig.
29072018-_DSC0189a

Annonser
Träning

Det här med träning..

Min syn på träning

För snart fyra år sedan trillade polletten ned. Äntligen. Då tittade jag mig själv i spegeln och synade vad jag faktiskt tänkte där bakom tankarna, lite längre in, och så slutade jag samvetesträna.

Jag började mina skolår på hästryggen, åkte landet runt för elittävlingar i dressyr och fälttävlan. Vi levde hästar, min familj och jag. Jag visste inget annat.
Jag kände mig alltid rejält malplacerad på gympan, jag var varken smidig, snabb eller våghalsig. Kanske för att de på spökgympan siktade på mina lår eller min mage för att skratta när det dallrade. Kanske för att de kastade tennisbollar efter mig för att jag skulle springa. Jag var bra på kula, men fick höra att det var för att jag var ”stor”. Alltid var det något. Alltid var jag sist i mål på det där förbannade joggingvarvet. Alltid vald sist till allt, med en suck.
Jag kände mig alltid usel när det kom till träning.

Efter studenten flyttade jag till Frankrike, på gränsen till Schweiz, och fann lyckan i kickboxning. Jag kände gemenskapen, blev skitstark och hade en jäkla uthållighet. Jag sprang i Jurabergen och svettades i garage med schweiziska kickboxare. Men när jag flyttade tillbaka till Sverige igen hittade jag inte hem i någon klubb. Det var så mycket allvar. Så mycket blodig blick, det passade inte mig. Jag kände mig bara obekväm.
Och något höll mig tillbaka.

När jag flera år senare blev gravid med första barnet samarbetade inte min kropp och mitt huvud överhuvudtaget. Det slutade med att jag misstrivdes med mig själv och gick upp i vikt. Det var snart fyra år sedan jag tittade mig själv i spegel och undrade hur mina söners syn på kvinnor kommer bli, om de ser en mamma som tittar motbjudande på sig själv i spegeln. Så bestämde jag mig för att göra annorlunda.
Jag ville känna annorlunda.

Min resa sedan dess har inneburit många timmar i skogen, mycket rannsakande och ärlighet, coachning både fysiskt och mentalt samt flertalet nakendopp. Bland annat.

Jag började unna mig rörelse.
Tog fram lite jävlaranamma och gav mig fan på att bli bra på träning. Jag började där jag kände mig bekväm, utomhus. Allt är större. Man måste bara börja någonstans. Så det gjorde jag. Och jag har inte slutat sedan dess ♥
31052017-_DSC0394-2
Maj 2017