Återhämtning, Upplevelser, Utmattning

Måste jag vara deppig nu?

Jag har sedan ett tag varit sjukskriven för utmattningssymtom. Jag skrev om resan till utmattning här, men har sedan dess lärt mig lite mer om processen i kroppen. Sjuksköterskan i mig kan liksom inte släppa det som händer där inne, haha.  Det är såklart inte bara EN grej som händer, utan en hel jäkla dominoplan. Det är väl det som gör det så flummigt o ogreppbart, med alla känslor och fördomar och alltvaddetär.

Nu när jag läst på lite, tack vare att min läkare flaggade lite för just inflammationsstadiet min kropp hamnat i, har jag förstått så himla mycket mer. Jag har varit lite tjurig i att acceptera det här med utmattnings-biten egentligen, kanske för att jag inte har kunnat förklara den. Jag drog ju i handbromsen innan jag inte kunde ta mig ur sängen, men vad gör det för skillnad egentligen? Vem är det jag försöker vara duktig för?
Det är ju vad det är ändå.

Hur som helst visade det sig att jag har alla utom typ ett eller två symtom för binjurestress/utmattning. Det finns massa att läsa om detta om man googlar lite (med sitt förnuftiga och halvgranskande öga såklart.. ), poängen är att jag förstår min kropp bättre nu. Så jag tränar och äter för att hjälpa den läka. Det är sådan jäkla skillnad nu.
Och vips kommer livet med lärdomar, igen ❤

Men vad jag vill skriva av mig lite om nu är känslorna kring det här med att vara sjukskriven. Är det bara för mig det krockar lite i huvudet? Varför är det så sammankopplat med skam? Varför känner jag mig lite skyldig för att jag råkar må bra i grunden? I början känns som att jag behövde uppnå någon sorts ”kass-kvot”, för att vara berättigad att vara hemma. Kan jag verkligen gå här och njuta av min promenad när jag är sjukskriven? Jag kanske måste visa att jag mår dåligt? Kanske för att jag möts av säkert tröstande och välmenade kommentarer som att ”det är så det är att vara småbarnsförälder” eller ”jag sov inget på fyra år heller.. ” eller ” Vad skönt att Emil är hemma så mycket” när jag försöker beskriva symtom jag upplever. Kommentarer jag upplever försöker normalisera detta skitstadie.

Hursomhelst är det så jäkla gött att ha möjlighet att rensa ur skit ur systemet. Ur känslor, ur saker jag gör som jag inte riktigt vet varför. Ärligt talat har ord som att ”hitta sig själv” och ”vara sann mot sig själv” varit lite flummiga för mig. Kanske för att det är så himla mycket som är kul, och jag har hoppat på det mesta. Jag vet nog inte riktigt vad som varit rätt och slätt jag. I återhämtningen har en av de absolut största utmaningarna varit att säga nej. Nej till roliga saker. Födelsedagskalas, utflykter, släkt, spontangrejer. Fy fan. Jag älskar spontangrejer.
Men oj vad det har lärt mig mycket. Där i korridoren mellan rummen. Där i ekot mellan bergsväggarna. Där i de försenade minutrarna. Där i kaffebryggarens sorl. Där i det avslagna bubbelvattnet. Där när andetagen byter håll.
Nu när jag inte fyller det med godis eller något gött att äta. När jag inte fyller det med träning eller en stökig serie. När jag inte fyller det med brus.
Där. 

Så mitt bästa tips, oavsett om du är på väg in, är mitt i, på väg ut eller långt från en utmattning: säg nej om du alltid säger ja. Säg ja om du alltid säger nej.
Lyssna. Ge dig inte.
Våga vrida på rattarna lite. Våga se vad som händer.

Annonser
Upplevelser

Lugnet i en tältplats

29072018-_DSC0165aI förrgår bestämde Emil och jag oss för att packa sovsäckar, tält samt nödvändigheter och slå läger vid en strand. Sagt och gjort, men eftersom det var första gången vi skulle tälta med båda ungarna (båda under fyra år), bestämde vi oss för att göra det enkelt. Det kan man ju göra ändå såklart, ibland behöver man inte krångla till det så himla mycket. Bättre att det blir av.
Vi valde iallafall en fin vik nära svärföräldrarna. Vi kom fram ganska sent, men det är just det, när man kommer ut i naturen spelar liksom klockan inte så stor roll längre. Klockan var kvällsbadsdags tills solen gick ned. Det finns få saker jag njuter så mycket av, jösses vilket lugn som sprider sig i min kropp. Ungarna var helt överlyckliga fram tills de tillslut lyckades somna, typ skrattandes, alldeles för perfekt sent.
Ungarna sov som stockar hela natten, men rörde sig en hel del så både Emil och jag vaknade lite då och då. Men vad gör det när man bara rullar ur kläderna ner i vattnet från tältet på morgonen?
Och vad gör det när svärföräldrarna kommer med lyxfrukost de dukar upp där vid strandkanten. Jösses. Gör det bara säger jag. Livskvalitét om något enligt mig.
29072018-_DSC0189a