Återhämtning, Upplevelser, Utmattning

Måste jag vara deppig nu?

Jag har sedan ett tag varit sjukskriven för utmattningssymtom. Jag skrev om resan till utmattning här, men har sedan dess lärt mig lite mer om processen i kroppen. Sjuksköterskan i mig kan liksom inte släppa det som händer där inne, haha.  Det är såklart inte bara EN grej som händer, utan en hel jäkla dominoplan. Det är väl det som gör det så flummigt o ogreppbart, med alla känslor och fördomar och alltvaddetär.

Nu när jag läst på lite, tack vare att min läkare flaggade lite för just inflammationsstadiet min kropp hamnat i, har jag förstått så himla mycket mer. Jag har varit lite tjurig i att acceptera det här med utmattnings-biten egentligen, kanske för att jag inte har kunnat förklara den. Jag drog ju i handbromsen innan jag inte kunde ta mig ur sängen, men vad gör det för skillnad egentligen? Vem är det jag försöker vara duktig för?
Det är ju vad det är ändå.

Hur som helst visade det sig att jag har alla utom typ ett eller två symtom för binjurestress/utmattning. Det finns massa att läsa om detta om man googlar lite (med sitt förnuftiga och halvgranskande öga såklart.. ), poängen är att jag förstår min kropp bättre nu. Så jag tränar och äter för att hjälpa den läka. Det är sådan jäkla skillnad nu.
Och vips kommer livet med lärdomar, igen ❤

Men vad jag vill skriva av mig lite om nu är känslorna kring det här med att vara sjukskriven. Är det bara för mig det krockar lite i huvudet? Varför är det så sammankopplat med skam? Varför känner jag mig lite skyldig för att jag råkar må bra i grunden? I början känns som att jag behövde uppnå någon sorts ”kass-kvot”, för att vara berättigad att vara hemma. Kan jag verkligen gå här och njuta av min promenad när jag är sjukskriven? Jag kanske måste visa att jag mår dåligt? Kanske för att jag möts av säkert tröstande och välmenade kommentarer som att ”det är så det är att vara småbarnsförälder” eller ”jag sov inget på fyra år heller.. ” eller ” Vad skönt att Emil är hemma så mycket” när jag försöker beskriva symtom jag upplever. Kommentarer jag upplever försöker normalisera detta skitstadie.

Hursomhelst är det så jäkla gött att ha möjlighet att rensa ur skit ur systemet. Ur känslor, ur saker jag gör som jag inte riktigt vet varför. Ärligt talat har ord som att ”hitta sig själv” och ”vara sann mot sig själv” varit lite flummiga för mig. Kanske för att det är så himla mycket som är kul, och jag har hoppat på det mesta. Jag vet nog inte riktigt vad som varit rätt och slätt jag. I återhämtningen har en av de absolut största utmaningarna varit att säga nej. Nej till roliga saker. Födelsedagskalas, utflykter, släkt, spontangrejer. Fy fan. Jag älskar spontangrejer.
Men oj vad det har lärt mig mycket. Där i korridoren mellan rummen. Där i ekot mellan bergsväggarna. Där i de försenade minutrarna. Där i kaffebryggarens sorl. Där i det avslagna bubbelvattnet. Där när andetagen byter håll.
Nu när jag inte fyller det med godis eller något gött att äta. När jag inte fyller det med träning eller en stökig serie. När jag inte fyller det med brus.
Där. 

Så mitt bästa tips, oavsett om du är på väg in, är mitt i, på väg ut eller långt från en utmattning: säg nej om du alltid säger ja. Säg ja om du alltid säger nej.
Lyssna. Ge dig inte.
Våga vrida på rattarna lite. Våga se vad som händer.

Annonser
Återhämtning, Okategoriserade, Utmattning

Andningsuppehåll & resan till utmattning. Del 1.

Den 21 november 2016 tog Louie sina första andetag efter en sjuhelvetes grym förlossning. En revansch från två år tidigare. Han hade velat komma ut i vecka 24 första gången, så all den mentala träning och miniforskning jag bedrivit de där månaderna i sängen efter bromsförsöket på Östra, gjorde verkligen skillnad.

Efter 1,5 dygn slutade Louie andas.
Under två veckor bosatte vi oss på Neo och Neo-IVA på Östra där Louie hade flera andningsuppehåll bland annat. Jag har redan skrivit av mig om det här så jag släpper detaljerna, även om det finns särskilt hjärtslitande moment under dessa veckor. De är inte skitsamma, men det får klumpas ihop här. Helt ok. Vill någon läsa finns det.
Det var iallafall starten på 14 månadares extrem sömnbrist. Louie hade dessutom vad det visade sig vara förkylningsastma och vid 1,5 månads ålder blev han snorig, sedan var han det konstant, vaknade var 10 minut och grät till, ibland var han tyst hela 30 min med napp, men ofta höll det på så hela nätterna. Varje natt.
Eftersom min man är brandman var han borta en del nätter från ca 2-3 månaders ålder. Jag minns att jag kände mig så jävla ensam.
Så jävla ensam.
Sånt jävla ansvar.
Intalade mig varje dag att vad gör det om jag inte sover, han andas iallafall. Han lever ju. På något sätt måste jag ta mig framåt, och om hjärnan tror på vad jag säger till den, kan jag lura den att jag är pigg? Det gick faktiskt, väldigt mycket.
Och eftersom jag har sjukt svårt att sova på dagen blev skogen och rörelse min paus. Någon stund varje dag tog jag mig ut och rörde på mig. Men jag sov inte.
Träningen blev min räddning, min paus, min frihet.

I september när Louie är 10 månader ska vi åka hela familjen till lite för oss lyxsemester på Gran Canaria. Egen poolaccess, fina miljöer, inte behöva diska eller laga mat på en vecka.
Tolv timmar efter vi landat börjar jag kräkas. Det var helt sjukt. Jag kräks och skiter och gråter samtidigt hela natten. Nu snackar vi värdigt, haha. Jag är så galet dränerad och känner mig alldeles grå. 18 timmar efter mig börjar äldste sonen kräkas ner hela sängen. En halvtimme efter det börjar den yngste kräkas. Och jo, Emil börjar kräkas han med ytterligare trettio. Så det var bara att suck it up och kavla upp ärmarna igen.

När vi väl ska flyga hem är alla kräkfria tackolov. Men natten när vi landat börjar Louie hosta lite konstigt och det slutar med ambulansfärd och vak hela natten för krupp. Herregud vad kass han blev igen. Vad blå han blev igen. Efter det följde tre helt sömnlösa nätter. Igen.

Det är nu jag börjar jobba. Jag behöver något annat. Göra något mer än att hålla borta galentankarna hemma. Nu råkar jag vara akutsjuksköterska och det råkade bli rekord efter rekord på patientflöde efter nyår. Personalbrist, hjärtstopp, dyspnéer, buksmärtor och övertid. Varenda kvällspass, övertid.  Inte den typen av rekord du vill sätta.

Ju längre tiden går känner jag hur jag inte kan ducka för symtomen längre. Hjärtklappning, tryck över bröstet, katastroftankar, paniken när Louie får endast lite feber eller om han hostar till lite konstigt, illamåendet h e l a tiden, magontet. Då fattade jag bara de mest uppenbara symtomen, nu har jag fattat mycket mer, det kommer jag skriva om i senare inlägg, för de är viktiga att förstå för mig. Allt påverkar. Stress, oro och rädsla är galet starka känslor. De finns där för vår överlevnad. Men för mig, och så många andra, blir destruktiva när återhämtning är en bristvara.
Det sjuka, eller kanske självklara,  i det här är att jag faktiskt är jävligt glad också. Jag är lika glad över livet som jag får panik över den sköra linjen till döden.
Det kan vara både och.
Men jag vilade aldrig. Och då säger kroppen ifrån tills vi lyssnar ❤

Louie började förskolan när han var 14 månader och två veckor efter gick jag till läkaren och sa att jag måste sova. Jag håller på att gå in i väggen och kommer inte komma ur sängen en dag om jag inte drar i handbromsen nu. Det var drygt tre månader sedan.