Blogg

Okategoriserade

Hjortgården, vildmarksleden.

Vet inte om jag valde just den leden för att jag gillade namnet, nej det var nog distansen, men jag var väldigt nöjd över namnet hursomhelst.
Jag behövde handla lite grejer i Alingsås, så när jag ändå skulle dit passade jag på att kolla in ett av deras naturreservat, Hjortgården.
Något som verkar snurra runt i löpkretsar verkar vara det här med tid, personbästan, kilometertider osv. JAg tror det indirekt stressade mig förr i tiden att bara sträva längre och fortare hela tiden, vilket resulterade i ”nä det här är inte roligt” och jag började plantera om blommor istället typ.
Men vet ni, man kan springa med klocka på olika sätt. Det går att räkna en sträcka på så många sätt.

Dessa tio kilometrar var fulla av: sjöar, trädvindsbrus, flås, rötter, gröna träd, svett, kissepauser, magiska utsiktsplatser, pirr, uppförsbackar, frisk luft, utmaningar, ro, jävlaranamma, puls, lugn.

Jag älskar att springa och inte riktigt veta vad jag har framför mig, men det är helt klart en underlättning om man kan planera sin rutt lite. Med alla uppförsbackar rundan bjöd på var jag tacksam att min bättre hälft påmint mig om Hjortgårdens ”lite kuperade” tillstånd denna gång .
Ja det var fan 8km uppför, 500m klättring, 500 m brant nedför och 1km halvnerför eler plant. Jag överdriver kanske ingenting ens.

De senaste månaderna har jag lagt en hel del tid på att stärka mina höfter. I början gjorde det mer ont, men jag vågade lita på att jag lagt upp rätt träning och fortsatte. Innan har jag fått ont i höfterna efter kanske 2km, så med alla uppförsbackar i Hjortgården blev detta ett rejält prov. Det var inte förrän efter 8km jag började känna av lite i vä sida, och det var mer en trötthet, inte stickande smärta. Är så himla glad för detta!
Så det blir ett bevis för mig att min träning funkar, jag har hittat några nyckelbitar att jobba med och kan nu planera vidare för nästa fas, tjoho!!

Annonser
Återhämtning, Upplevelser, Utmattning

Måste jag vara deppig nu?

Jag har sedan ett tag varit sjukskriven för utmattningssymtom. Jag skrev om resan till utmattning här, men har sedan dess lärt mig lite mer om processen i kroppen. Sjuksköterskan i mig kan liksom inte släppa det som händer där inne, haha.  Det är såklart inte bara EN grej som händer, utan en hel jäkla dominoplan. Det är väl det som gör det så flummigt o ogreppbart, med alla känslor och fördomar och alltvaddetär.

Nu när jag läst på lite, tack vare att min läkare flaggade lite för just inflammationsstadiet min kropp hamnat i, har jag förstått så himla mycket mer. Jag har varit lite tjurig i att acceptera det här med utmattnings-biten egentligen, kanske för att jag inte har kunnat förklara den. Jag drog ju i handbromsen innan jag inte kunde ta mig ur sängen, men vad gör det för skillnad egentligen? Vem är det jag försöker vara duktig för?
Det är ju vad det är ändå.

Hur som helst visade det sig att jag har alla utom typ ett eller två symtom för binjurestress/utmattning. Det finns massa att läsa om detta om man googlar lite (med sitt förnuftiga och halvgranskande öga såklart.. ), poängen är att jag förstår min kropp bättre nu. Så jag tränar och äter för att hjälpa den läka. Det är sådan jäkla skillnad nu.
Och vips kommer livet med lärdomar, igen ❤

Men vad jag vill skriva av mig lite om nu är känslorna kring det här med att vara sjukskriven. Är det bara för mig det krockar lite i huvudet? Varför är det så sammankopplat med skam? Varför känner jag mig lite skyldig för att jag råkar må bra i grunden? I början känns som att jag behövde uppnå någon sorts ”kass-kvot”, för att vara berättigad att vara hemma. Kan jag verkligen gå här och njuta av min promenad när jag är sjukskriven? Jag kanske måste visa att jag mår dåligt? Kanske för att jag möts av säkert tröstande och välmenade kommentarer som att ”det är så det är att vara småbarnsförälder” eller ”jag sov inget på fyra år heller.. ” eller ” Vad skönt att Emil är hemma så mycket” när jag försöker beskriva symtom jag upplever. Kommentarer jag upplever försöker normalisera detta skitstadie.

Hursomhelst är det så jäkla gött att ha möjlighet att rensa ur skit ur systemet. Ur känslor, ur saker jag gör som jag inte riktigt vet varför. Ärligt talat har ord som att ”hitta sig själv” och ”vara sann mot sig själv” varit lite flummiga för mig. Kanske för att det är så himla mycket som är kul, och jag har hoppat på det mesta. Jag vet nog inte riktigt vad som varit rätt och slätt jag. I återhämtningen har en av de absolut största utmaningarna varit att säga nej. Nej till roliga saker. Födelsedagskalas, utflykter, släkt, spontangrejer. Fy fan. Jag älskar spontangrejer.
Men oj vad det har lärt mig mycket. Där i korridoren mellan rummen. Där i ekot mellan bergsväggarna. Där i de försenade minutrarna. Där i kaffebryggarens sorl. Där i det avslagna bubbelvattnet. Där när andetagen byter håll.
Nu när jag inte fyller det med godis eller något gött att äta. När jag inte fyller det med träning eller en stökig serie. När jag inte fyller det med brus.
Där. 

Så mitt bästa tips, oavsett om du är på väg in, är mitt i, på väg ut eller långt från en utmattning: säg nej om du alltid säger ja. Säg ja om du alltid säger nej.
Lyssna. Ge dig inte.
Våga vrida på rattarna lite. Våga se vad som händer.

Återhämtning, Okategoriserade

Mål, drömmar & carpe diem.

Hej
Fick en känsla över att jag behövde skriva hej. Mjuka in liksom. För jag har funderat mycket kring det här med mål på sistone.
Jag kände att jag kanske skäms lite för hur jag gång på gång lyckats just att misslyckas med uppsatta mål. Eller vad jag trott har varit ett mål.

Så vad är det för trökig ingång? Jag ska förklara mig. Mål är ofta något man präntas med på jobbet, och handlar om siffror, tider, uppmätbara resultat, framsteg, vinst, överträffelse. Jag har alltid gillat att göra saker på magkänsla, för min övertygelse är att när man köper eller gör något som känns rätt, då blir det rätt. Såklart fattade jag inte förrän för inte så längesedan att det var just SÅ jag kände, utan försökte förhålla mig till dessa resultat och mått bäst jag kunde. Det blev ändå bäst när jag följde magkänslan, men jag ville helst skippa kraven på mål.
I något inbillat målinriktat stadie anmälde jag mig till Midnattsloppet eller Göteborgsvarvet för att jag tänkt att det ska kicka igång min träningsmotivation på något sätt. Det har börjat med två starka veckor av träning och sedan resterande av inte så mycket alls träning varpå jag inte deltar i loppet. Magkänslan var helt enkelt inte med. Nu vet jag att målen var satta efter fel premisser, som vikt eller någon annans prestation.

På utbildningen mot personlig tränare fick vi nörda in oss i att ta reda på andra personers mål i tre hela dagar. Det innebar att andra personer nördade in sig i mina mål i tre dagar. Det är bland det läskigaste jag gjort, jag hade ju inga mål för jag kunde fan aldrig uppnå dom. Jag var på riktigt nervös innan och grät första eftermiddagen. Så gött! Herregud vad häftigt när jag väl fattade att där fanns en stor fet spärr i vägen, och sedan vågade lossa på den.
Vad är det egentligen jag v e r k l i g e n vill?
Tänk att jag aldrig på riktigt ställt mig den frågan.
Vi pratade då mycket om rädslor och förutbestämda meningar om vad mål är. Vi pratade så klart mätbarhet, coaching-hjul och SMARTA-mål osv osv men det var inte det som var det intressanta, haha. Vet ni, det går att sätta mål i positiv mening. Men man måste bli lite haj på vad man tänker själv först. Man måste bli lite duktig på ämnet ”jag”. För att bli det behövdes det för mig att riva ner alla väggar jag trodde jag hade hängt mina värderingar på, men som faktiskt bara stod där för att jag envetet hävdade att de gjorde det.

Vill man kan man sluta använda ordet mål och börja använda ordet dröm. Det kanske blir ännu läskigare då, men let’s be honest, varför ska man blanda in något annat egentligen?
Visst måste det få finnas skön grå vardag, men varför inte skjuta in lite drömmar in vardagen? Varför inte blanda in lite allt möjligt där i vardagen? Varför inte utgå från det? Tillsammans med lingonsyltskladdiga golv, tvätthögar och skitiga fönster.

Så istället för att tänka ”Vi lever bara en gång”, (carpe diems heliga moder) tycker jag
”Vi lever varje dag, vi dör bara en gång”  ger mig lite mer glöd i vardagen. Något som öppnar möjligheter istället för sätter någon sorts press på lycka.
För mig var det att fuldansa till ”Bird is the word” med ungarna igår och ta ett morgondopp imorse.
Jag tror bannemig jag lever lite mer då.

Upplevelser

Lugnet i en tältplats

29072018-_DSC0165aI förrgår bestämde Emil och jag oss för att packa sovsäckar, tält samt nödvändigheter och slå läger vid en strand. Sagt och gjort, men eftersom det var första gången vi skulle tälta med båda ungarna (båda under fyra år), bestämde vi oss för att göra det enkelt. Det kan man ju göra ändå såklart, ibland behöver man inte krångla till det så himla mycket. Bättre att det blir av.
Vi valde iallafall en fin vik nära svärföräldrarna. Vi kom fram ganska sent, men det är just det, när man kommer ut i naturen spelar liksom klockan inte så stor roll längre. Klockan var kvällsbadsdags tills solen gick ned. Det finns få saker jag njuter så mycket av, jösses vilket lugn som sprider sig i min kropp. Ungarna var helt överlyckliga fram tills de tillslut lyckades somna, typ skrattandes, alldeles för perfekt sent.
Ungarna sov som stockar hela natten, men rörde sig en hel del så både Emil och jag vaknade lite då och då. Men vad gör det när man bara rullar ur kläderna ner i vattnet från tältet på morgonen?
Och vad gör det när svärföräldrarna kommer med lyxfrukost de dukar upp där vid strandkanten. Jösses. Gör det bara säger jag. Livskvalitét om något enligt mig.
29072018-_DSC0189a

Träning

Det här med träning..

Min syn på träning

För snart fyra år sedan trillade polletten ned. Äntligen. Då tittade jag mig själv i spegeln och synade vad jag faktiskt tänkte där bakom tankarna, lite längre in, och så slutade jag samvetesträna.

Jag började mina skolår på hästryggen, åkte landet runt för elittävlingar i dressyr och fälttävlan. Vi levde hästar, min familj och jag. Jag visste inget annat.
Jag kände mig alltid rejält malplacerad på gympan, jag var varken smidig, snabb eller våghalsig. Kanske för att de på spökgympan siktade på mina lår eller min mage för att skratta när det dallrade. Kanske för att de kastade tennisbollar efter mig för att jag skulle springa. Jag var bra på kula, men fick höra att det var för att jag var ”stor”. Alltid var det något. Alltid var jag sist i mål på det där förbannade joggingvarvet. Alltid vald sist till allt, med en suck.
Jag kände mig alltid usel när det kom till träning.

Efter studenten flyttade jag till Frankrike, på gränsen till Schweiz, och fann lyckan i kickboxning. Jag kände gemenskapen, blev skitstark och hade en jäkla uthållighet. Jag sprang i Jurabergen och svettades i garage med schweiziska kickboxare. Men när jag flyttade tillbaka till Sverige igen hittade jag inte hem i någon klubb. Det var så mycket allvar. Så mycket blodig blick, det passade inte mig. Jag kände mig bara obekväm.
Och något höll mig tillbaka.

När jag flera år senare blev gravid med första barnet samarbetade inte min kropp och mitt huvud överhuvudtaget. Det slutade med att jag misstrivdes med mig själv och gick upp i vikt. Det var snart fyra år sedan jag tittade mig själv i spegel och undrade hur mina söners syn på kvinnor kommer bli, om de ser en mamma som tittar motbjudande på sig själv i spegeln. Så bestämde jag mig för att göra annorlunda.
Jag ville känna annorlunda.

Min resa sedan dess har inneburit många timmar i skogen, mycket rannsakande och ärlighet, coachning både fysiskt och mentalt samt flertalet nakendopp. Bland annat.

Jag började unna mig rörelse.
Tog fram lite jävlaranamma och gav mig fan på att bli bra på träning. Jag började där jag kände mig bekväm, utomhus. Allt är större. Man måste bara börja någonstans. Så det gjorde jag. Och jag har inte slutat sedan dess ♥
31052017-_DSC0394-2
Maj 2017

Återhämtning, Okategoriserade, Utmattning

Andningsuppehåll & resan till utmattning. Del 1.

Den 21 november 2016 tog Louie sina första andetag efter en sjuhelvetes grym förlossning. En revansch från två år tidigare. Han hade velat komma ut i vecka 24 första gången, så all den mentala träning och miniforskning jag bedrivit de där månaderna i sängen efter bromsförsöket på Östra, gjorde verkligen skillnad.

Efter 1,5 dygn slutade Louie andas.
Under två veckor bosatte vi oss på Neo och Neo-IVA på Östra där Louie hade flera andningsuppehåll bland annat. Jag har redan skrivit av mig om det här så jag släpper detaljerna, även om det finns särskilt hjärtslitande moment under dessa veckor. De är inte skitsamma, men det får klumpas ihop här. Helt ok. Vill någon läsa finns det.
Det var iallafall starten på 14 månadares extrem sömnbrist. Louie hade dessutom vad det visade sig vara förkylningsastma och vid 1,5 månads ålder blev han snorig, sedan var han det konstant, vaknade var 10 minut och grät till, ibland var han tyst hela 30 min med napp, men ofta höll det på så hela nätterna. Varje natt.
Eftersom min man är brandman var han borta en del nätter från ca 2-3 månaders ålder. Jag minns att jag kände mig så jävla ensam.
Så jävla ensam.
Sånt jävla ansvar.
Intalade mig varje dag att vad gör det om jag inte sover, han andas iallafall. Han lever ju. På något sätt måste jag ta mig framåt, och om hjärnan tror på vad jag säger till den, kan jag lura den att jag är pigg? Det gick faktiskt, väldigt mycket.
Och eftersom jag har sjukt svårt att sova på dagen blev skogen och rörelse min paus. Någon stund varje dag tog jag mig ut och rörde på mig. Men jag sov inte.
Träningen blev min räddning, min paus, min frihet.

I september när Louie är 10 månader ska vi åka hela familjen till lite för oss lyxsemester på Gran Canaria. Egen poolaccess, fina miljöer, inte behöva diska eller laga mat på en vecka.
Tolv timmar efter vi landat börjar jag kräkas. Det var helt sjukt. Jag kräks och skiter och gråter samtidigt hela natten. Nu snackar vi värdigt, haha. Jag är så galet dränerad och känner mig alldeles grå. 18 timmar efter mig börjar äldste sonen kräkas ner hela sängen. En halvtimme efter det börjar den yngste kräkas. Och jo, Emil börjar kräkas han med ytterligare trettio. Så det var bara att suck it up och kavla upp ärmarna igen.

När vi väl ska flyga hem är alla kräkfria tackolov. Men natten när vi landat börjar Louie hosta lite konstigt och det slutar med ambulansfärd och vak hela natten för krupp. Herregud vad kass han blev igen. Vad blå han blev igen. Efter det följde tre helt sömnlösa nätter. Igen.

Det är nu jag börjar jobba. Jag behöver något annat. Göra något mer än att hålla borta galentankarna hemma. Nu råkar jag vara akutsjuksköterska och det råkade bli rekord efter rekord på patientflöde efter nyår. Personalbrist, hjärtstopp, dyspnéer, buksmärtor och övertid. Varenda kvällspass, övertid.  Inte den typen av rekord du vill sätta.

Ju längre tiden går känner jag hur jag inte kan ducka för symtomen längre. Hjärtklappning, tryck över bröstet, katastroftankar, paniken när Louie får endast lite feber eller om han hostar till lite konstigt, illamåendet h e l a tiden, magontet. Då fattade jag bara de mest uppenbara symtomen, nu har jag fattat mycket mer, det kommer jag skriva om i senare inlägg, för de är viktiga att förstå för mig. Allt påverkar. Stress, oro och rädsla är galet starka känslor. De finns där för vår överlevnad. Men för mig, och så många andra, blir destruktiva när återhämtning är en bristvara.
Det sjuka, eller kanske självklara,  i det här är att jag faktiskt är jävligt glad också. Jag är lika glad över livet som jag får panik över den sköra linjen till döden.
Det kan vara både och.
Men jag vilade aldrig. Och då säger kroppen ifrån tills vi lyssnar ❤

Louie började förskolan när han var 14 månader och två veckor efter gick jag till läkaren och sa att jag måste sova. Jag håller på att gå in i väggen och kommer inte komma ur sängen en dag om jag inte drar i handbromsen nu. Det var drygt tre månader sedan.