Återhämtning, Upplevelser, Utmattning

Måste jag vara deppig nu?

Jag har sedan ett tag varit sjukskriven för utmattningssymtom. Jag skrev om resan till utmattning här, men har sedan dess lärt mig lite mer om processen i kroppen. Sjuksköterskan i mig kan liksom inte släppa det som händer där inne, haha.  Det är såklart inte bara EN grej som händer, utan en hel jäkla dominoplan. Det är väl det som gör det så flummigt o ogreppbart, med alla känslor och fördomar och alltvaddetär.

Nu när jag läst på lite, tack vare att min läkare flaggade lite för just inflammationsstadiet min kropp hamnat i, har jag förstått så himla mycket mer. Jag har varit lite tjurig i att acceptera det här med utmattnings-biten egentligen, kanske för att jag inte har kunnat förklara den. Jag drog ju i handbromsen innan jag inte kunde ta mig ur sängen, men vad gör det för skillnad egentligen? Vem är det jag försöker vara duktig för?
Det är ju vad det är ändå.

Hur som helst visade det sig att jag har alla utom typ ett eller två symtom för binjurestress/utmattning. Det finns massa att läsa om detta om man googlar lite (med sitt förnuftiga och halvgranskande öga såklart.. ), poängen är att jag förstår min kropp bättre nu. Så jag tränar och äter för att hjälpa den läka. Det är sådan jäkla skillnad nu.
Och vips kommer livet med lärdomar, igen ❤

Men vad jag vill skriva av mig lite om nu är känslorna kring det här med att vara sjukskriven. Är det bara för mig det krockar lite i huvudet? Varför är det så sammankopplat med skam? Varför känner jag mig lite skyldig för att jag råkar må bra i grunden? I början känns som att jag behövde uppnå någon sorts ”kass-kvot”, för att vara berättigad att vara hemma. Kan jag verkligen gå här och njuta av min promenad när jag är sjukskriven? Jag kanske måste visa att jag mår dåligt? Kanske för att jag möts av säkert tröstande och välmenade kommentarer som att ”det är så det är att vara småbarnsförälder” eller ”jag sov inget på fyra år heller.. ” eller ” Vad skönt att Emil är hemma så mycket” när jag försöker beskriva symtom jag upplever. Kommentarer jag upplever försöker normalisera detta skitstadie.

Hursomhelst är det så jäkla gött att ha möjlighet att rensa ur skit ur systemet. Ur känslor, ur saker jag gör som jag inte riktigt vet varför. Ärligt talat har ord som att ”hitta sig själv” och ”vara sann mot sig själv” varit lite flummiga för mig. Kanske för att det är så himla mycket som är kul, och jag har hoppat på det mesta. Jag vet nog inte riktigt vad som varit rätt och slätt jag. I återhämtningen har en av de absolut största utmaningarna varit att säga nej. Nej till roliga saker. Födelsedagskalas, utflykter, släkt, spontangrejer. Fy fan. Jag älskar spontangrejer.
Men oj vad det har lärt mig mycket. Där i korridoren mellan rummen. Där i ekot mellan bergsväggarna. Där i de försenade minutrarna. Där i kaffebryggarens sorl. Där i det avslagna bubbelvattnet. Där när andetagen byter håll.
Nu när jag inte fyller det med godis eller något gött att äta. När jag inte fyller det med träning eller en stökig serie. När jag inte fyller det med brus.
Där. 

Så mitt bästa tips, oavsett om du är på väg in, är mitt i, på väg ut eller långt från en utmattning: säg nej om du alltid säger ja. Säg ja om du alltid säger nej.
Lyssna. Ge dig inte.
Våga vrida på rattarna lite. Våga se vad som händer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s